Meningen med bloggen var att kunna ventilera, berätta och reflektera över situationen som var och jag hoppas att det har varit intressant att följa! Jag hoppas också att jag på något sätt har visat att det inte är omöjligt att ta sig tillbaka från en skada eller operation. Jag spelade mina sista matcher innan operationen den 31 Oktober 2009 i Crawford Cup och jag fanns åter på plan den 31 Augusti 2010 i en U-match mot Kärra. 10 månader tog det mig att få sätta på matchstället igen och det var värt varje "rehab minut"!
Det känns som att jag är tillbaka och att jag återigen är en att räkna med i truppen.
Det kändes smålustigt i helgen när vi var på väg ner mot Varberg, då vi passerade Mölndal - där jag började rehabilitera i November 2009. Att åka förbi, för att spela en träningsmatch, ja det kändes som ett skönt tecken. Det kunde jag inte tro då jag stapplade in där för första gången en regnig Novembermorgon.
Utan att låta "cheesy" så vill jag främst tacka Leif Swärd (läkare), Lena Having och Marie Wedberg (sjukgymnaster) för operationen och rehabiliteringen. Utan dessa så hade det inte varit möjligt för mig att varken springa eller spela fotboll igen. Ej att förglömma var att jag uppsökte 2 ortopeder, 3 läkare och en massör innan jag bokade tid med Leif. En av läkarna sa att jag aldrig mer skulle kunna springa och om jag fortsatte så skulle jag vara invalid vid 40. Härligt besked för en 19 åring, men titta nu?!
Tack Kim, Carina, mamma/pappa, Rozita, kompisar och folk inom föreningen som har stöttat mig genom allt. Tack Partille IF för ert stöd!
Nu väntar en härlig och spännande tid med träning, träningsresa och div 3 spel.
Jag väljer att avsluta med ett träffande citat - "It aint over until it's over".
Tack!